Lagen om verkställighet av straff ställer på fångvårdsväsendet bl.a. följande krav:

• Det enda straffet skall vara förlusten av friheten. Straffverkställigheten skall ordnas så att straffet utgörs enbart av frihetsförlusten. Andra begränsningar kan förekomma i den mån förvaringssäkerheten och ordningen i anstalten kräver.
• Skadeverkningar skall motverkas och samhällsanpassning främjas. Straffet skall verkställas så att det inte i onödan försvårar utan i mån av möjlighet främjar den intagnes anpassning i samhället. Frihetsförlustens skadliga följder skall i mån av möjlighet motverkas.
• Normalitet. Förhållandena i straffanstalterna skall i mån av möjlighet ordnas att motsvara de livsvillkor som råder i samhället i övrigt.
• Rättvishet, aktning för människovärde, förbud mot diskriminering. Fångar skall behandlas rättvist och med aktning för deras människovärde. De får inte utan godtagbart skäl försättas i ojämlik ställning i förhållande till varandra p.g.a. ras, nationell eller etnisk härkomst, hudfärg, språk, kön, ålder, familjeförhållanden, sexuell läggning, hälsotillstånd eller religion, samhällelig åsikt, politisk eller facklig verksamhet eller någon annan motsvarande omständighet.
• Unga intagnas särbehov skall iakttas. Vid verkställighet av straff ådömda unga förbrytare skall särskild uppmärksamhet fästas vid de behov som beror på den intagnes ålder och utvecklingsstadium.
• De intagna skall höras. En intagen skall höras då beslut om hans eller hennes boende och placering i arbete eller annan sysselsättning fattas samt då något annat viktigt beslut som gäller behandlingen av honom fattas.