Eftersom även Brottspåföljdsmyndigheten nyligen har uppdaterat sina riktlinjer för osakligt bemötande och trakasserier, vill jag bidra med mina funderingar kring frågan.

Trakasserier och osakligt bemötande är en del av arbetslivets verklighet. Detta är ett beklagligt faktum. Lagstiftning och arbetsmiljöföreskrifter definierar trakasserier snävt: det handlar om upprepat och kontinuerligt beteende som kränker en arbetstagares människovärde eller hälsa. När vi talar om trakasserier på arbetsplatsen föreställer man sig dramatiska situationer, såsom en chef som gallskriker, offentlig förnedring av en medarbetare eller förolämpande meddelanden där man går in på personligheter. I arbetslivets vardag är gränserna dock inte lika tydliga.

Låt oss börja med vad osakligt bemötande inte är. För det första bör det inte beskrivas som en fråga om personkemi, attityder eller personlighetsdrag. Inte heller meningsskiljaktigheter är trakasserier, inte heller då de försämrar relationerna. Det är också vanligt att helt berättigade arbetsledningsåtgärder tolkas som mobbning. Att ge arbetsuppgifter, följa upp arbetet, fatta beslut, ge instruktioner och ingripa i arbetsprestationer är inte osakligt bemötande.

Det som enligt mig bättre beskriver osakligt bemötande i arbetslivets vardag är det tysta nedbrytande gnagande som får en medarbetare att tappa tron på sig själv: upprepade pikar, nedvärdering av ens kompetens eller en diffus känsla av att stå utanför, trots att man gör sitt jobb väl. Med veckor och månader som går börjar sådant tynga. Man märker att gränsen har passerats först när motivationen är borta och det känns tungt att gå till jobbet. Denna smygande form av osakligt bemötande är svår att sätta ett finger på och bevisa. Och även om man lyfter fram sina misstankar och dubier, kan situationerna alltid bortförklaras.

Låt oss ta en jämförelse från en värld som är bekant för brottspåföljdspersonalen – trasiga hemförhållanden. När ett barn växer upp i en alkoholistfamilj där man vakar på nätterna och sover på dagarna, där de vuxnas beteende är oförutsägbart och högtiderna är allt annat än högtidliga, börjar barnet uppleva att hela världen är lika kaotisk. Reaktionen blir då antingen att dra sig undan eller att försvara sig aggressivt. Det senare är en överlevnadsstrategi som många fångar anammat.

På arbetsplatserna handlar det i princip om samma typ av erosion av psykologisk trygghet. En medarbetare lämnar inte sin arbetsplats efter ett första dåligt skämt eller elak kommentar – hen lämnar när hen inte längre känner sig som en uppskattad del av arbetsgemenskapen. Jag vågar påstå att människan längtar – kanske mer än efter pengar – efter att bli hörd och uppskattad som en medlem av sin gemenskap. Det förklarar varför upplevelser av osakligt bemötande i Brottspåföljdsmyndighetens personalundersökning HenkilöstöBaro, som kartlägger arbetstillfredsställelse. är vanligare än vad antalet trakasserianmälningar antyder.

Vid trakasserier och osakligt bemötande finns inga vinnare – bara förlorare. När processen väl har satts i gång har skadan oftast redan skett för den utsatte, och även trakasseraren har bara en utskällning att se fram emot. Var och en av oss kan påverka arbetsplatsens atmosfär med små gester: genom att fråga hur folk mår, visa uppskattning för en kollegas kompetens eller låta bli att kläcka ur sig den där spydiga kommentaren. En arbetsgemenskap håller sig inte frisk av sig själv – den måste värnas om och omhuldas, precis som vilken annan mänsklig relation som helst.