Att göra kvinnor synliga

Arbetsgruppsbetänkande

En arbetsgrupp för kvinnliga fångar har utrett de kvinnliga fångarnas behov av stationering och verksamhet och gjort upp en plan för hur de ska placeras i regionfängelserna.

Kvinnornas andel av samtliga fångar har vuxit på det internationella planet. I Finland har andelen kvinnor stigit från 3,5 till 7 procent på 15 år. Den 1 januari 2008 fanns det 236 kvinnliga fångar. De hade oftast gjort sig skyldiga till våldsbrott (det gällde knappt hälften av kvinnorna). Drygt hälften av kvinnorna var för första gången intagna, medan andelen förstagångsintagna av alla fångar var 30 procent. Ungefär 40 procent av både kvinnorna och männen var högst tre månader intagna, de som avtjänade förvandlingsstraff för böter i regel under en månad, och de häktade drygt tre månader. Bara ca en femtedel av kvinnorna (en tredjedel av männen) frigavs 2007 från en öppen anstalt. Enligt en undersökning av Kimmo Hypén upprepade ca 40 procent av kvinnorna den kriminella verksamheten under de tre år som undersöktes. Över hälften av männen återföll i brott.

Genomsnittsåldern hos de kvinnliga fångarna är 37 år. Drygt en tredjedel är gifta eller samboende. Ungefär två tredjedelar har barn. Ungefär hälften av de underåriga barnen hade placerats i familjevård eller på barnvårdanstalt. Kvinnliga långtidsfångar hade i flera avseenden mera problem i sina sociala relationer jämfört med männen. Nästan tre fjärdedelar hade upplevt våld i sina nära relationer, hos männen är motsvarande siffra bara drygt en fjärdedel. Över 60 procent av kvinnorna får inte stöd av sin partner när det gäller att föra ett liv utan kriminalitet, medan rentav två tredjedelar av männen lever i ett parförhållande som stödjer ett levnadssätt utan kriminalitet. Också kvinnornas färdigheter som föräldrar och relationer med barnen uppskattas vara svagare än männens motsvarande färdigheter. Manliga fångar är å andra sidan oftare sammanbundna med kompiskretsar som förstärker kriminellt beteende. Ca tre fjärdedelar av kvinnorna, och något färre av männen, kunde inte klara av sina utgifter i det civila och hade därför ofta fått socialbidrag. Många kvinnor hade problem med ekonomin. Bostadssituationen var också problematisk.

Sjukdomsfrekvensen hos kvinnliga fångar, såsom hos manliga, är avsevärt högre än hos hela befolkningen. Enligt preliminära resultat från en hälsoundersökning har över hälften av kvinnorna alkoholproblem och ännu flera drogproblem. Amfetamin är den vanligaste drogen bland kvinnor, men rusmedelsbruket är ofta blandmissbruk. Olika slags personlighetsstörningar, ångest och depression är frekventa hos kvinnliga fångar. De lider också av somatiska sjukdomar, bl.a. av C-hepatit. Nästan alla behöver hälsovårdstjänster för missbruk, psykiska problem eller för somatiska sjukdomar. Enligt utvärderingar av risker och behov, utförda på långtidsfångar, ökar återfallsrisken hos både kvinnliga och manliga fångar avsevärt genom missbruk. Två tredjedelar av kvinnorna har bristfällig förmåga att lösa problem. Hälften har problem med självbehärskningen. Männen uppvisar oftare än kvinnorna målinriktad aggressivitet och har svårt att identifiera sina problem. Männen har också oftare fientliga attityder och förhåller sig positivt till brott.

Kvinnor tar större ansvar för sina kriminella gärningar jämfört med männen. De förhåller sig något mera positivt till utbildning och arbete. Utbildningsnivån hos båda grupperna är låg. Kvinnor är oftare motiverade att förändra sig och lösgöra sig från kriminellt beteende. I målen för strafftiden hos både kvinnliga och manliga fångar accentueras anskaffning av yrkeskunskap, sysselsättning och frihet från alkohol och droger. För två tredjedelar av kvinnorna och tre fjärdedelar av männen är det viktigt att satsa på utbildning och sysselsättning. Merparten av fångarna behöver missbrukarrehabilitering. Det är viktigt att utveckla de kognitiva färdigheterna hos nästan varannan kvinnlig fånge och hos något färre manliga fångar.

Både manliga och kvinnliga fångar har ett stort behov av tjänster när de friges. Knappt en tredjedel av kvinnorna behöver hjälp med att skaffa bostad. Merparten behöver tjänster från arbetsmarknadsförvaltningen. Många vill utreda sina möjligheter att få pension eller utbildning. Andra vanliga tjänstebehov är förknippade med skuldutredning och missbrukarrehabilitering.

De aktiviteter som är avsedda för kvinnliga fångar är begränsade och sporadiska. Rehabilitering ordnas slumpmässigt. Detta gör det svårare att genomföra planerna för strafftiden. En viktig fråga som arbetsgruppen skulle utreda gällde om de kvinnliga fångarna skulle få ökade möjligheter att delta i aktiviteter om aktiviteterna ordnades för större grupper på ett riksomfattande plan, eller om närheten till hemorten, som trots allt inte är särskilt påtaglig i de stora regionfängelserna, är viktigare.

I internationella avtal och rekommendationer förbjuds könsdiskriminering. Det föreslås också att kvinnliga och manliga fångar ska bo separat. Social isolering av kvinnor ska undvikas genom att kvinnorna ska stationeras tillsammans med andra kvinnor. Vid planeringen av strafftiden ska de kvinnliga fångarnas specifika behov beaktas. När det gäller placering av kvinnliga fångar varierar praxis i de olika länderna i Europa. Den vanligaste lösningen är att det finns ett eller flera kvinnofängelser och dessutom några kvinnoavdelningar i fängelser för män. Detta är också situationen i Finland. Den internationella forskningen om kvinnliga fångar har emellertid kritiserat den praxis som går ut på att små kvinnoavdelningar ska inrättas i fängelser för män.

Arbetsgruppen stödjer att grupprehabilitering och yrkesutbildning ska ordnas för kvinnliga fångar på ett riksomfattande plan och föreslår att ett projekt ska startas för utveckling av specifik kvinnoverksamhet. Att ordna grupprehabilitering är välmotiverat eftersom sådan verksamhet är effektiv. När ett stort antal fångar är stationerade på samma anstalt kan gruppernas verksamhet ordnas kostnadseffektivt. Att delta i rehabilitering som är avskild från män främjar rehabiliteringsprocessen hos kvinnor och reducerar sexuellt störande. Koncentration av sakkunskap gör det möjligt att bättre utveckla personalens kunnande i arbetet med kvinnliga fångar. Att decentralisera de kvinnliga fångarna till små avdelningar medför att de fördelar som är förknippade med stora enheter riskerar att gå förlorade. Men strafftiden för kvinnor kan mycket väl omfatta både stationering närmare hemorten och riksomfattande verksamhet när sådan behövs.

Den 16 mars 2008 fanns det totalt 223 kvinnoplatser i slutna fängelser (i Tavastehus, Konnunsuo, Uleåborg, Pelso, Pyhäselkä, Åbo, Vasa och Vanda) och 64 kvinnoplatser på öppna anstalter (i Vånå, Kjulo och övertorneå). Det totala antalet platser var alltså 287. Antalet platser är i det stora hela tillräckligt, men på den regionala nivån saknas det platser i Sydöstra och östra Finland. Att kvinnliga fångar i begränsad utsträckning stationeras på öppna anstalter beror mera på placeringspraxis än på platsbrist. Å andra sidan är de öppna anstalternas geografiska läge inte alltid optimalt. Enligt arbetsgruppen ska Kjuloavdelningens fortsatta verksamhet på lång sikt övervägas kritiskt, eftersom
anstaltens läge inte särskilt väl främjar förberedelserna för frigivningen. Vid sidan av – eller i stället för – öppna anstalter har arbetsgruppen granskat om aktiviteterna under frigivningsfasen kunde skötas så att fångarna i större utsträckning skulle placeras på utomstående anstalter eller så att en eller flera frigivningsenheter av ny typ skulle inrättas. De sistnämnda skulle stödja sig på tjänster från utomstående intressentgrupper. Arbetsgruppen föreslår att det i samarbete med intressentgrupperna ska utredas hur frigivningsfasen ska organiseras så att återanpassningen i samhället underlättas.

Antalet fångar torde sjunka när övervakningsstraff eventuellt introduceras, frihet på prov utvidgas och bötesfångarna blir färre. Det möjligen stigande antalet kvinnliga fångar kompenseras av denna reducering. Vi kan därför knappast vänta oss någon stor förändring i behovet av platser för kvinnliga fångar.

Personalresurserna på kvinnoavdelningarna varierar, men personalunderskottet är ett problem i många fängelser. De små kvinnoavdelningarna i fängelser för män har inte alltid några egna anställda vilket betyder att ingen svarar särskilt för de kvinnliga fångarnas ärenden. Då har personalen inte heller alltid den yrkeskunnighet som behövs för att identifiera de kvinnliga fångarnas behov och vägleda dem till adekvata tjänster. Aktiviteterna på en kvinnoavdelning kan alltför mycket bero på en eller några anställdas insatser. Trötthet och sjukskrivningar förvärrar situationen ytterligare.

Publikationen på finska

 
Publicerad 21.5.2013