Normalitetsprincipen i den finländska fångvården

Brottspåföljdsverkets publikationer 3/2002
Anne Hartoneva

Referat

I 1 kap. 3 § 1 mom. lagen om verkställighet av straff finns bestämmelsen om den sk. normalitetsprincipen. Enligt den skall förhållandena i en straffanstalt i mån av möjlighet ordnas så att de motsvarar levnadsförhållanden som allmänt råder i samhället. Vikten av normalitetsprincipen betonas också i fångvårdens och kriminalvårdens gemensamma principprogram. Enligt fängelsestraffkommitténs förslag skall en paragraf som i stort sett motsvarar den nuvarande bestämmelsen om normalitetsprincipen tas med i fängelselagen som är under beredning. Av detta kan man dra slutsatsen att iaktta normalitetsprincipen är ett allmänt accepterat och eftersträvat mål inom fångvården. Frågan om vad normalitetsprincipen innebär har däremot förblivit obesvarat, och följaktligen har man inte kunnat besvara frågan om normalitetsprincipen efterlevs.

I avhandlingen har man prövat att definiera innehållet i normaliteten, m.a.o. i de allmänt rådande levnadsförhållandena, med hjälp av tre klassiska grundrättigheter. Man har utgått från hypotesen att rätt till liv, personlig frihet och integritet (7 § grundlagen), skydd för privatlivet (10 § grundlagen) och rättsskydd 21 § grundlagen) iakttas i Finland. Dessa grundrättigheter valdes att definiera normalitet i första rummet därför att om inte de iakttas, kan inte heller de övriga grundrättigheterna uppfyllas. Hur dessa grundrättigheter iakttagits i det bemötande och de förhållanden fångarna fått undersöktes på grundval av avgöranden som fångvårdens mest centrala övervakningsmyndigheter, dvs. riksdagens biträdande justitieombudsman och justitieministeriets fångvårdsavdelning fattat med anledning av fångarnas klagomål. Som material användes också observationer som Europarådets kommitté mot tortyr, CPT gjort under inspektionerna av de finländska fängelserna samt upplysningar som fängelserna regelbundet rapporterat till fångvårdsavdelningen.

Med undersökningsmaterialet som grund kunde man konstatera att de nämnda tre grundrättigheterna iakttas i den finländska fångvården relativt bra. Eftersom det är frågan om fundamentala och klassiska grundrättigheter, kan det antas vara rimligt att tänka att de också skall iakttas och för att avvika från dem skall krävas en adekvat bestämmelse på lagnivå med en lämplig procedur. Dessa krav uppfylldes dock inte i samtliga fall. Fångarnas rätt till liv, personlig frihet och integritet äventyrades i enskilda fall av dåliga materiella förhållanden i de äldre fängelserna och av attityder hos tjänstemän som utgick från fångarnas underställdhet under anstaltsmakt. Mest allvarligt äventyrades denna grundrättighet dock av våldet mellan fångarna, som man inte hittat något effektivt medel att reducera. Med undersökningsmaterialet som grund kan man konkludera att fångarna anser den i stort sett totala förlusten av skydd för privatlivet vara någonting som immanent tillhör fängelsestraffet. I klagomålen kritiserades inte förlusten av hela privatlivet, som hör ihop med instängningen i en anstalt och som den genomgripande kontrollen ger upphov till. Däremot riktades rikligt med kritik mot att hålla kontakt med de närstående i friheten försvårades. En särskild fråga i anknytning till integritetsskyddet är fångens rättighet att hålla konfidentiella hälsovårdsuppgifterna om sig själv. Det förtroendefulla i förhållandet mellan hälsovårdsanställd och patient har betonats såväl av övervakningsmyndigheterna som av lagstiftaren. I iakttagandet av fångarnas rättsskydd förekommer brister bl.a. på grund av begränsade överklagningsmöjligheter. I en del fall har det också varit problematiskt med en långsam behandling av ärenden avhängiggjorda av fångar och otillräcklig motivering till avgöranden. Fångarnas rättsskydd äventyras också av att författningarna på området är svårförståeliga.

Med undersökningsmaterialet som grund kan man dra slutsatsen att övervakningsmyndigheternas konsekventa ställningstaganden inverkar positivt på fångarnas ställning och det bemötande de får. I flera fall har dessa ställningstaganden lett till att praxis på fängelser har ändrats och åtgärder för att åstadkomma ändringar i lagstiftningen har vidtagits.

Seriens namn: Brottspåföljdsverkets publikationer
ISBN 951-53-2461-0
ISSN 1458-4131



 
Publicerad 2.1.2014