Det känns bra att vara nykter. När fångar med missbruksproblem återfår handlingskraft

Undersökningen grundar sig på Vuokko Karsikas‘ fackmässiga licentiatavhandling i rehabiliterande socialt arbete. Avhandlingen granskades den 27 maj 2005 vid institutionen för socialpolitik i Helsingfors universitet och godkändes på den statsvetenskapliga fakultetens möte den 14 september 2005. Fångvården förväntas reducera återfallsbrottsligheten. Därför ordnar den rehabiliterande verksamhet som skall öka fångarnas möjligheter att föra ett liv utan kriminalitet. Syftet med forskningen är att utreda villkoren för rehabilitering av fångar med missbruksproblem på individuell nivå och i vårdgemenskap samt som samhällelig fråga. Det viktigaste teoretiska begreppet är empowerment. Begreppet gör det möjligt att utvärdera förändringsprocessen hos individerna och fångvårdens möjligheter att påverka frigörelsen från den onda cirkeln av missbruk och kriminalitet. Undersökningen omfattar rehabiliteringsprocessen hos de fångar som placerats på en utomstående rehabiliteringsanstalt, Silta-Valmennusyhdistys, och täcker tiden från intagningen till frigivandet. Silta-Valmennusyhdistys är en enhet som är specialiserad på rehabilitering och utbildning av lagöverträdare.

Undersökningens karaktär är kvalitativ. Primärmaterialet består av tematiska intervjuer med tretton intagna som under strafftiden placerats på Silta-Valmennusyhdistys. Sekundärmaterialet består av intervjuer med sex medarbetare i Silta-Valmennusyhdistys och av dokumentärt material. Analysen av materialet från intervjuerna har genomförts med en hermeneutisk-fenomenologisk forskningsmetod och med en materialspecifik utgångspunkt. Frågeställningen i undersökningen är sammankopplad med frigörelsen från den onda cirkeln av missbruk och kriminalitet och med betydelsen av rehabilitering i empowermentprocessen. Fångarnas empowerment granskas från fysisk, psykisk och social synpunkt. Andra viktiga perspektiv i analysen av resultaten är motivationen för frigörelse från droger och kriminalitet, övervinnandet av beroendet, det sociala stödet och principerna om samfundsvård.

Av intervjuerna med fångarna kan slutsatsen dras att de fört ett missbrukscentrerat liv innan de anlände till fängelset. Denna livsföring hade gjort deras liv kaotiskt. Intervjuerna med medarbetarna i Silta-Valmennusyhdistys avslöjar brister i klienternas sociala färdigheter eftersom de levde i marginalen. På basis av intervjuerna med fångarna har jag i undersökningen konstaterat att deras empowerment inleds när de börjar lägga märke till att de negativa konsekvenserna av missbruket överträffar den positiva effekten och när de blir villiga att ändra sitt liv. Rehabiliteringen ökade deras motivation för förändring och hade en förstärkande inverkan på fysisk, psykisk och social nivå. Missbrukarrehabiliteringen i fängelserna hjälpte de undersökta att bryta missbruket. Den öppnade deras ögon för att inse den egna situationen och ökade motivationen för en livsföring utan missbruk. Men fängelsemiljön stödde inte alltid rehabiliteringen. Återhämtningen kräver en drogfri, trygg och uppmuntrande atmosfär. Den kräver att individernas behov tas i betraktande och att miljön och aktiviteterna stödjer rehabiliteringen. Silta-Valmennusyhdistys erbjöd de rehabiliterade en mjuklandning i det civila livet. Det innebar att de kunde lära sig de färdigheter som behövs i ett liv utan missbruk, att de kunde bringa sina saker i ordning och att de i en trygg miljö kunde vänja sig vid att leva med kraven från det utomstående samhället. Silta-Valmennus gjorde det också möjligt för de rehabiliterade att tillägna sig en ny identitet i stället för identiteten som fånge. Även medarbetarna i Silta-Valmennus kunde skönja tecken på att empowermentprocessen hos de undersökta hade inletts. De undersökta befann sig vanligen mellan två och sex månader hos Silta-Valmennus före frigivningen. Rehabiliteringsperioden kunde för merparten genomföras enligt planen. Rehabiliteringen av fyra intagna avbröts emellertid på grund av missbruk, och de returnerades till fängelset. Ca hälften av de undersökta hade för avsikt att fortsätta rehabiliteringen i Silta-Valmennus efter frigivningen, antingen i en stödbostad och/eller utbildning, eller genom arbetspraktik som skulle vara nästa fas av rehabiliteringen.

För många av de intervjuade var det viktigaste sättet att klara sig i det civila livet enligt undersökningsresultaten att samtliga kontakter med missbrukarkompisarna bröts. Utan det var det svårt för de undersökta att hålla sig fria från droger och alkohol och undvika att återfalla i brott. De undersökta försökte bygga upp nya sociala nätverk för att ersätta de forna drogkompisarna. De förväntade sig också socialt stöd från anhöriga och andra närstående.

Frigörelse från en ond cirkel av missbruk och kriminalitet är inte endast beroende av individens egen vilja. Den kräver också att missbrukarnas behov av mångahanda tjänster skall beaktas i samhällets tjänstesystem. För att detta skall bli verklighet i praktiken krävs det strukturella lösningar som säkerställer att före detta fångar kan finna sin plats i samhället.