Fångvårdens effektivitet. Finns det statistiska grunder för rehabilitering?
Sasu Tyni
Det första syftet med doktorsavhandlingen var att empiriskt beskriva återfallsbrottsligheten bland fångar, prognostisering av risken för återfallsbrottslighet bland fångar och verksamhetsprogrammets inverkan på den praktiska inriktningen What Works samt utifrån RNR-modellen som bygger på risker, behov och ömsesidighet. Det andra syftet var att öka grundforskningen om faktorer relaterade till återfallsbrottslighet bland fångar. Det tredje syftet var att reda ut effekterna av Brottspåföljdsmyndighetens verksamhet och åtgärder, såsom programmen som riktar sig till fångar. Det fjärde syftet var att beskriva möjligheter, utmaningar och problem relaterade till återfallsbrottslighet, prognostisering av återfallsrisken och konsekvensundersökningar. Med andra ord fokuserade doktorsavhandlingen på återfallsbrottslighet bland fångar och risken för återfall samt fångvårdens resultat.
I doktorsavhandlingen avses med återfallsbrottslighet i regel situationer där en fånge efter frigivningen gör sig skyldig till minst ett brott, vars påföljd är ett nytt ovillkorligt fängelsestraff eller samhällstjänst. Primärmaterialet i doktorsavhandlingen bestod av uppgifter i fångdatasystemet. I doktorsavhandlingen var det möjligt att använda över 5 000 variabler och undersöka återfallsbrottslighet och relaterade faktorer bland över 56 000 fångar.
Delundersökning 1: Återfallsbrottslighet bland brottspåföljdsklienter. I den första delundersökningen beskrivs begrepp, val och utmaningar i forskningen om återfallsbrottslighet bland brottspåföljdsklienter samt presenteras den vanligaste indikatorn för återfallsbrottslighet vid Brottspåföljdsmyndigheten. Dessutom tar delundersökningen upp återfallsbrottslighet bland personer som gjort samhällstjänst eller avtjänat ovillkorligt fängelsestraff. Enligt resultaten av delundersökningen återvände till exempel 62 procent av de fångar (n = 4 312) som frigavs 2004 till fängelset för att antingen avtjäna ett nytt fängelsestraff (48 %), förvandlingsstraff för böter (7 %) eller på grund av häktning (7 %).
Delundersökning 2: Inverkan av programmet Cognitive Skills på fångarnas tänkande, motivation och återfallsbrottslighet: resultat, problem och möjligheter. I den andra delundersökningen utreds effekterna av det allmänna programmet Cognitive Skills (R&R) på återfallsbrottslighet bland fångar samt på deras tänkande och motivation. Undersökningsmaterialet bestod av alla fångar som slutfört programmet 1997–2008 (n = 518) eller avbrutit programmet (n = 154) samt av en kontrollgrupp som bildats för dem (n = 1 743). I delundersökningen konstateras att programmet inverkade på fångarnas tänkande och motivation. Programmet minskade dock inte återfallsbrottsligheten bland dem som slutfört programmet jämfört med fångarna i kontrollgruppen. Sammanlagt 55 procent av de fångar som slutfört programmet gjorde sig skyldiga till nya brott inom tre år. Återfallsbrottsligheten bland fångar i kontrollgruppen var fyra procentenheter högre (59 %). Risken för återfallsbrottslighet var störst bland de fångar som avbrutit programmet (70 %). I delundersökningen föreslås också metoder genom vilka konsekvensundersökningarnas tillförlitlighetkunde utvecklas framöver.
Delundersökning 3: Effekter av det kognitiv-behavioristiska rehabiliteringsprogrammet STOP på finländska fångar som dömts för sexualbrott. Den tredje delundersökningen fokuserar mer i detalj på faktorer som påverkar återfallsbrottsligheten bland fångar som dömts för sexualbrott samt på effekterna av STOP-programmet (Core SOTP) som riktar sig till sexualbrottslingar. I delundersökningen redde man till en början ut hurdana statiska bakgrundsfaktorer som förklarar återfall i sexualbrott bland finländska fångar som dömts för sexualbrott (n = 693). Därefter undersöktes effekterna av STOP-programmet genom att jämföra återfallsrisken för dem som slutfört programmet (n = 143) med kontrollpersoner som inte deltagit i programmet men som hade liknande bakgrundsfaktorer som exponerade dem för återfall (n = 143). Sex procent av dem som deltagit i STOP-programmet dömdes på nytt för sexualbrott under uppföljningsperioden (i genomsnitt 7,5 år). I kontrollgruppen dömdes 11 procent på nytt för sexualbrott. Skillnaden mellan grupperna var dock inte statistiskt signifikant.
Delundersökning 4: Minskar fångverksamheten återfallsbrottsligheten? I den sista delundersökningen beskrevs deltagande i fångverksamhet bland alla straffångar som frigavs 2008 (n = 3 970). Dessutom förklarades verksamhetens samband med återfallsbrottslighet efter frigivningen. De fångar som frigavs från öppna anstalter deltog i fångverksamhet 47 procent av fängelsetiden i genomsnitt. Det fanns nästan inga fångar som inte alls deltog i verksamheten. Fångarna i slutna fängelser deltog i verksamheten i genomsnitt 21 procent av fängelsetiden, och hela 33 procent av fångarna deltog inte i någon som helst verksamhet under fängelsetiden. Deltagandet i verksamheten förklarades utöver av frigivningsanstalten även av anstaltstiden, kön, ålder och domens huvudsakliga brott. Sammanlagt 57 procent av de fångar som frigavs från slutna fängelser och 38 procent av dem som frigavs från öppna anstalter gjorde sig skyldiga till nya brott under den två år långa uppföljningstiden. Det centrala resultatet av undersökningen är dock att deltagandet i fångverksamhet i slutna fängelser eller öppna anstalter inte hade någon större inverkan på återfallsrisken.
Att minska återfallsbrottsligheten bland fångar är ett mer omfattande samhälleligt mål. Brottspåföljdsmyndigheten strävar genom sin verksamhet efter att minska återfallsrisken bland fångar och främja deras förutsättningar att integreras i samhället, men det mål som ställts för myndigheten förutsätter sektoröverskridande konstruktiva samarbetsformer mellan staten, kommunerna och tredje sektorn. En överdriven paternalism bör undvikas – som individ (subjekt) ansvarar fången i sista hand för sina val, till exempel huruvida han eller hon begår nya brott efter frigivningen. Detta innebär så klart inte att det inte behövs individuella stödåtgärder.
Brottspåföljdsmyndigheten har deltagit i och anpassat sig till statens sparprogram, och till följd av detta har fångverksamhetens andel av fångarnas totala tidsanvändning minskat. På motsvarande sätt har det svåra ekonomiska läget i kommunerna lett till att den fortsatta rehabiliteringen för fångar och utbudet av externa placeringar under strafftiden har minskat. Det är mycket svårt att bedöma den finländska fångvårdens resultat. Återfallsbrottsligheten bland fångar påverkas dessutom av många faktorer som inte beror på dem, såsom ändringar i lagstiftningen, polisens utredningsgrad, rättsprocessens längd, förändringar i den reella kriminalitetsnivån och utmaningarna med den dolda kriminaliteten.
Den verksamhet som ordnas för fångar bör inte bara granskas utifrån återfallsbrottsligheten utan också utifrån bland annat fångarnas välbefinnande och hälsotillstånd, fångarnas närstående och fängelsets anstaltssäkerhet. Man kan också fråga sig om alla åtgärder bör basera sig på empiriska forskningsresultat och om resultaten bör vara mätbara till exempel i form av en minskad återfallsbrottslighet. Resultaten kan också vara indirekta, tidsmässigt långsamma eller i övrigt svåra att verifiera.