Historia


Adolf Grotenfelt. Bild: H. Haubenreisser / Museiverket.

Fångvården i Finland anses ha fått sin början 1867 då Adolf Grotenfelt (1828–1892) utsågs till inspektör för fängelserna i Finland. Det var det första steget mot en centraliserad fångvårdsförvaltning. Tidigare under de första decennierna av autonomins tid fördelades ansvaret för fångvårdsärenden mellan flera olika myndigheter. Under denna tid fattades beslut om de viktigaste principfrågorna i senatens plenum.

Fängelseväsendet härstammar från 1600-talet då det förvaltades av länsstyrelsen och då ståthållarna, som senare fick beteckningen landshövdingar, ansvarade för övervakningen av verkställigheten av straff. Fängelseväsendet började utvecklas utifrån den grund som lades av länsmyndigheterna på den tiden. Utvecklingen påverkades bland annat av en eftersträvan att minska de relativt vanliga rymningarna samt det ökade antalet fångar.

Fängelsernas historia sträcker sig mycket längre bak i tiden – den kan anses ha sin början i kronans fästningar, städernas tjuvkällare och tillfälliga skyddsrum på landsbygden. Dessa användes dock huvudsakligen i häktningssyfte, så man kan ännu i detta skede inte tala om ett egentligt fängelseväsende.

Nya vindar på 1800-talet – fångvårdsstyrelsen grundas

När man på 1800-talet i Finland började reformera fångvården fokuserade man i regel på lagstiftningen och byggnadsverksamhet. Man började energiskt modernisera anstaltsbeståndet, eftersom anstalterna som var i bruk på 1860-talet härstammade från svenska tiden. Åt 1873 verkade i Finland följande fängelser (med undantag av små kommunala fängelser): länsfängelserna i Helsingfors, Åbo, Viborg, Tavastehus, Uleåborg, Vasa, Kuopio och S:t Michel, häradsfängelserna i Kastelholm, Kajana och Kittilä, straffängelserna i Åbo och Tavastehus, de temporära straffanstalterna i Kuopio och S:t Michel, spinnhusen i Åbo och Villmanstrand, fånganstalten i Kexholm, arbets- och korrektionsinrättningen i Viborg och den temporära korrektionsinrättningen i Nurmes.


Lantdag år 1863. Bild från boken Vaasan linna 1863–2013 ja suomalaista vankeinhoitoa 1700-luvulta nykypäivään.

I slutet av 1800-talet genomfördes en av de största grundläggande inventeringarna inom ett förvaltningsområde i Finland i och med att fängelseväsendet genomgick en grundläggande förändring. Exempelvis Helsingfors fängelse som byggdes 1881 och fortfarande är i bruk härstammar från denna period. Till det nya straffängelset i Helsingfors flyttades de manliga fångarna från Tavastehus, varvid de kvinnliga fångarna koncentrerades till de frigjorda lokalerna i Tavastehus och spinnhuset i Åbo lades ner. Spinnhuset i Villmanstrand blev ett arbetsfängelse och dit flyttades fångar från Viborgs arbets- och korrektionsinrättning som drogs in. Även den temporära korrektionsinrättningen i Nurmes lades ner efter att straffängelset i Åbo hade utvidgats. De temporära straffinrättningarna i Kuopio och S:t Michel ändrades först till temporära arbetsinrättningar och drogs in åren 1885 och 1886.


Åbo länsfängelse kom till 1891. Bild från boken Vaasan linna 1863–2013 ja suomalaista vankeinhoitoa 1700-luvulta nykypäivään.

Vid samma tid skapades den nya fängelseförvaltningen i Finland. När Grotenfelt utsågs till fängelseinspektör 1867 hade man även som mål att grunda en separat fångvårdsstyrelse. Detta skedde efter ett invecklat utredningsarbete år 1881. Grundandet av en fångvårdsstyrelse hade varit aktuellt redan på 1840-talet, men gick i stöpet bland annat på grund av motstånd från generalguvernören. Den nya fångvårdsstyrelsen var en självständig myndighet, men i början verkade den främst via guvernörernas förvaltningsmakt. Den 25 januari 1881 utfärdades en instruktion för fångvårdsstyrelsen som föreskrev bland annat att fångvårdsstyrelsen har som uppgift att "waaria siitä, että wankihuoneita ja ojennuslaitoksia ylläpidetään woimassa olevien lakien ja asetusten mukaan sekä että wankeinkuljetusta asianmukaisesti toimitetaan" (värna om att fängelserummen och korrektionsinrättningarna underhålls i enlighet med gällande lagar och förordningar samt att fångtransporterna genomförs på ett lämpligt sätt). Fångvårdsstyrelsen inledde sin verksamhet den 1 november 1881. Den bestod av endast sju personer: överdirektör, sekreterare, kamrer, kammarförvant, kanslist, kammarskrivare och vaktmästare. Som överdirektör verkade Adolf Grotenfelt.

Bildandet av en centralförvaltning inom fångvården och förnyelsen av fängelserna hängde samman med omorganiseringen av den allmänna förvaltningen och lagstiftningen i slutet av den autonoma tiden. En central figur i båda dessa företeelser var dock Adolf Grotenfelt som ansvarade långt för såväl planeringen av fångvårdsväsendet som genomförandet av planerna. Grotenfelt gick i pension 1891.

Utvecklingen av fångvården i Finland har även samband med utvecklingen av fångvården på internationell nivå. Det organiserade internationella samarbetet började i mitten av 1800-talet. Initiativtagaren till detta anses vara fängelsedirektören i Moskva, greve Vladimir Sollogub. Finländarna deltog ända från början i det internationella samarbetet. I början innehade de en åskådarroll, men på penitentiärkongressen i Stockholm 1878 var finländarna redan aktiva deltagare. Adolf Grotenfelt spelade en avgörande roll i grundandet av Nordiska penitentiärföreningen samma år.

1900-talet medför nya konflikter och nya mål

Fångvårdsväsendet i Finland genomlevde en brytningsperiod på 1910-talet. Inom organisationen och utanför den rådde kraftiga spänningar. Mellan olika personalgrupper uppstod motsättningar som ledde till öppna konflikter under inbördeskriget och dess efterspel. Fångvårdsväsendets verksamhet försvårades av förändringarna i den politiska konjunkturen, på grund av vilket myndighetens översta ledning inte förmådde fokusera på interna frågor angående fångvården. Överdirektören för fångvårdsstyrelsen byttes frekvent i början på 1900-talet.

Alexis Gripenberg som blev överdirektör för fångvårdsstyrelsen efter Grotenfelt avskedades 1901 efter att han tvärt motsatte sig förryskningspolitiken. Han utsågs dock senare på nytt till tjänsten 1906. Som tillfällig överdirektör verkade Harald Dieckhoff. Gripenberg var åter tvungen att avstå från tjänsten 1911 under den nya förryskningsperioden. Efter honom verkade som överdirektör en tid Arthur Brofeldt, men efter honom följde två ryska tjänstemän: Paul Strauch utsågs till överdirektör 1914 och Nikolai Stromiloff 1915. Stromiloff var tvungen att lämna tjänsten två år senare på grund av februarirevolutionen, varvid man långt av politiska skäl utsåg juristen Väinö Hakkila till ny överdirektör. Efter kriget 1918 var han tvungen att frånträda tjänsten, eftersom fångvårdsstyrelsen ansågs vara för underkuvad den röda regeringen. Då utsågs till överdirektör för fångvårdsstyrelsen Bruno Breitholtz. Han hann vara i tjänst två år innan han avled.


Fångar arbetar i Sörnäs i början av 1900-talet. Bild från boken Vaasan linna 1863–2013 ja suomalaista vankeinhoitoa 1700-luvulta nykypäivään.

Brytningsperioden på 1910-talet präglades av en strävan efter nya målsättningar inom fångvården – man letade efter nya verksamhetsformer. Direktören för Helsingfors centralfängelse Johan Waldemar Castrén förespråkade inrättandet av fängelsekolonier för att diversifiera arbetsverksamheten. Till slut fick han beslutsfattarna övertygade över den ekonomiska och fångvårdsrelaterade lönsamheten av utomhusarbete på landsbygden. Således inrättades under Helsingfors centralfängelse först kolonier i Ilmola och Sukeva och sedan i Lampis och Mäntyharju 1915. Efter kriget 1918 inrättades även en fångkoloni i Konnunsuo under tukthuset i Villmanstrand och en fångkoloni i Träskända under Helsingfors länsfängelse. Alla dessa blev senare självständiga fängelser. För att utveckla fångvårdsväsendet tillsattes 1917 en kommitté. Till ordförande utsågs Castrén. Antalet fångar som ökat efter kriget 1918 och Finlands självständighet utvidgade kommitténs arbetsbeskrivning.


Helsingfors centralfängelse koloni inrättades i Sukeva 1914. Bild från boken Vaasan linna 1863–2013 ja suomalaista vankeinhoitoa 1700-luvulta nykypäivään.


Fångvårdsstyrelsens efterföljare: avdelningen för fångvårdsärenden vid justitieministeriet

Ekonomiska inbesparningar och rationaliseringen av tjänstesystemet ledde till nedläggningen av fångvårdsstyrelsen 1922. Till dess efterföljare inrättades en avdelning för fångvårdsärenden vid justitieministeriet som inledde sin verksamhet den 1 januari 1923. Ändringen motiverades med att sorteringen under ministeriets förvaltningsområde skulle avskaffa ett steg i förvaltningssystemet och därigenom medföra inbesparingar i personal- och lokalitetskostnaderna. Trots detta ökade personalmängden inom fångvårdsväsendet tills man kunde modernisera tjänstesystemet som länge varit i behov av reform och stadfästa tjänsterna som inrättats de förgående åren samt granska de gamla tjänsteuppgifterna. I januari 1933 ändrades beteckningen avdelning för fångvårdsärenden till justitieministeriets fångvårdsavdelning. Samtidigt ändrades beteckningarna för vissa tjänster, men reformen påverkade inte antalet tjänster.

Utvecklingen av arbetsverksamheten vid fängelserna fortlöpte på 1920- och 1930-talen med fokus fortfarande på jordbruk och åkerröjning. Utvecklingen av verksamheten framtvingades av den kraftiga ökningen i antalet fångar. Fångvårdsväsendet var tvunget att vidta åtgärder för att underlätta utrymmesbristen i fängelserna. År 1927 inrättades i Kervo ett ungdomsfängelse och 1929 ett reservfängelse i Riihimäki. Även i Lahtis fanns ett reservfängelse under åren 1928–1936 och 1931 öppnades Lypertö reservfängelse i skärgården i Gustavs.

Kommittén som inrättades 1934 för att planera utvecklingen av arbetsverksamheten vid fängelserna föreslog att fängelsearbetet ordnas så att det gynnar staten, men inte äventyrar den privata företagsverksamheten. Kommittén rekommenderade att man skulle utöka jordbruksarbetet och i synnerhet röjningen av våtmarker för bosättningsändamål. För uppgiften inrättades utan dröjsmål fyra reservfängelser: i Karvia, Kjulo, Vittis och Pelso.


Fångar arbetar i Kjulo 1936. Bild: Arvo Simulas samling. Bild från boken Köyliön varavankila – suovankilasta ja sotavankileiristä teollistuneeksi avovankilaksi.

År 1935 omvandlades fängelset i Konnunsuo till ett centralfängelse och man började kraftigt utveckla reservfängelset i Sukeva, vilket betonade betydelsen av jordbruksfängelserna. Trenden kunde även ses i att till exempel de betydande kolonierna i Vik och Malmgård var underställda Helsingfors centralfängelse på 1930- och 1940-talen. Samtidigt började antalet fångar minska och år 1937 fanns det igen fler fångplatser än fångar.

Krigstiden och nya förändringar

Från början av 1937 ändrades fångvårdsavdelningen till fångvårdsverket som fungerade som en avdelning vid justitieministeriet och beviljades omfattande självständig behörighet. Genom reformen eftersträvade man en snabbare behandling av ärenden och ett flexiblare beslutsfattande. Den största ändringen var slopandet av ministerns förbehållsrätt, vilket gav de ledande tjänstemännen vid fångvårdsverket exceptionellt omfattande beslutsmakt. Detta underlättade behandlingen av ärenden i undantagssituationer under andra världskriget, men överlämnade samtidigt övervakningen av verksamheten åt tjänstemännen vid verket. Eftersom det saknades utomstående kontroll kunde man inte ingripa i olägenheter tillräckligt effektivt och fångarnas rättsskydd äventyrades under kriget.


Helsingfors länsfängelses mur blev skadad i flygbombning i November 1942. Bild från boken Vaasan linna 1863–2013 ja suomalaista vankeinhoitoa 1700-luvulta nykypäivään.

Antalet tjänstemän och ansvarsområden hölls i stora drag på samma nivå från 1933 fram till slutet av andra världskriget. Däremot hade kriget en stor inverkan på verksamheten vid fängelserna. Antalet fångar ökade och livsmedelsbristen samt det att verkets personal hamnade i militärtjänstgöring försvårade arbetsverksamheten vid fängelserna. Reservfängelserna i Riihimäki och Sukeva ändrades till centralfängelser 1939. Samma år lades Villmanstrands centralfängelse ner. Länsfängelset i Viborg evakuerades till Konnunsuo centralfängelse och efter mellanfreden stängdes inrättningen som låg i det överlåtna området på samma sätt som reservfängelset i Petsamo, före detta tvångsinrättningen i Ekenäs och Lypertö reservfängelse. Fängelserna i Viborg och Petsamo inrättades på nytt under fortsättningskriget, men man var snart åter tvungen att stänga dem. Reservfängelset i Kittilä brändes ner av tyskarna under Lapplandskriget, och det byggdes aldrig upp på nytt. Under kriget inrättades även temporära specialfängelser i Kannas och Kinnasvaara.

Krigets efterspel och följder

Fångvårdsväsendet var under kriget föremål för stort allmänt intresse i och med att före detta politiska fångar kritiserade fängelseförhållandena och det avslöjades flera fall av missbruk. Armas Arvelo som hade varit överdirektör för fångvårdsverket sedan 1920 avgick 1945 på grund av den kraftiga kritiken mot fångvården. Han ersattes av Karl Soine (fram till 1910 Englund), som utsågs till regeringsråd som verkade som chef för justitieministeriets fångvårdsavdelning och överdirektör för fångvårdsverket. Samtidigt skedde det ett betydande generationsskifte inom centralförvaltningen på grund av pensioneringar.

Under slutet av 1940-talet normaliserades fängelseverksamheten snabbt. Arbetsverksamheten prioriterade fortfarande jordbruk, men de stora odlings- och skogsområdena som överlåtits till den förflyttade befolkningens behov minskade dess betydelse. Kolonierna i Vik och Malmgård överläts till Helsingfors universitet som provgårdar. År 1945 inrättades på order av kontrollkommissionen i Naarajärvi ett reservfängelse för sjuka och arbetsoförmögna fångar och i Miehikkälä ett reservfängelse. Den senare fungerade endast ett par år.

Fångar bär ut torv från myr i Kjulo år 1959. Bild: fångvårdsavdelnings samling. Bild på boken Köyliön varavankila – suovankilasta ja sotavankileiristä teollistuneeksi avovankilaksi.

För kortvariga förstagången dömda fångar och bötesfångar utvecklades ett system med arbetskolonier som togs i bruk 1946. För frigivna bostadslösa och arbetslösa fångar ordnade man däremot arbetsläger som drevs av Fängelseföreningen i Finland. I anslutning till Riihimäki centralfängelse inrättades med donationer av bergsrådet Petter Forsström ett yrkesinstitut för unga förbrytare. Unga kvinnliga fångar utbildades vid fängelseavdelningen i Järvenpää som hörde till ungdomsfängelset i Kervo. Även personalutbildningen inom fångvården effektiviserades efter kriget. Därtill infördes 1949 i Yhteiskunnallinen korkeakoulus program en fångvårdsexamen som gav behörighet för de högsta tjänsterna vid fängelserna.

Nya tider inom fångvården

Den hårda kritiken mot fångvården efter kriget ledde till att man började planera en totalreform av fångvården. Kommittén som tillsattes för detta ändamål kritiserade hårt fångvårdsverkets alltför omfattande oberoende behörighet. I februari 1950 utfärdades en förordning om att dra in fångvårdsverket och den 1 februari inledde dess efterföljare sin verksamhet – justitieministeriets fångvårdsavdelning som var en fastare del av ministeriet. Inom organisationen tog man ett steg tillbaka till tiden före fångvårdsverket. I praktiken ändrades knappt överdirektörens beslutsrätt, men uppgiftsfördelningen mellan ministern och överdirektören preciserades.

Förändringarna inom fängelseorganisationen minskade efter 1950-talet. Reservfängelset i Karvia som fokuserade på jordbruksverksamhet drogs in 1960. Pelso reservfängelse vars jord- och skogsbruksverksamhet man hade utvecklat omvandlades däremot till centralfängelse 1983. I Sulkava bildades Sulkava kurscenter, en specialinrättning för rehabilitering och arbetslivsträning för fångar, och samma mål fick reservfängelset i Vilppula som inrättades 1988.

Från och med år 1950 fastställdes en tjänstemannautbildning inom fångvårdsbranschen som behörighetskrav för flera tjänster inom fångvårdsväsendet. Universitetsexamina existerade parallellt med denna, men de skulle kompletteras med ämnen från fångvårdsexamen. När fångvårdsexamen inom tjänstemannautbildningen vid Yhteiskunnallinen korkeakoulu drogs in 1955 övergick kurserna på fångvårdsväsendets ansvar och undervisningen genomfördes vid Helsingfors centralfängelse. År 1976 inrättades Fångvårdens utbildningscentral som betydligt effektiviserade undervisningen. Dess uppgift var att ordna väktar- och överväktarkurser, fångvårdsexamen och examen till fängelsedirektör samt fortsättnings- och kompletteringsutbildning inom fångvårdsbranschen. Hösten 1986 utökades utbildningscentralens program med grundläggande utbildning inom fångvård.

Arbetsverksamheten vid fängelserna genomgick på 1960–80-talen en betydande förändring, då jordbruket började tappa mark på grund av produktionsstrukturen och befolkningsutvecklingen i samhället. Samtidigt växte den industriella produktionens och hantverkets andel inom arbetsverksamheten. Karl Soine gick pension som överdirektör för fångvårdsväsendet 1969 och i hans ställe tillträdde tjänsten Karl Lång, som utsågs till regeringsråd som fungerade som överdirektör för justitieministeriets fångvårdsväsende från och med den 1 januari 1970. Lång gick i pension 1998, varvid Markku Salminen tillträdde tjänsten.

Samarbete med Kriminalvårdsföreningen

Justitieministeriets fångvårdsavdelning som grundades 1950 ansvarade för ärenden som gällde eftervården av fångar tillsammans med Kriminalvårdsföreningen. Även Kriminalvårdsföreningen härstammar ända från 1800-talet. Dess föregångare var Fängelseföreningen i Finland som grundades 1870 på initiativ av prokurator Eugen von Knorringin och påbörjade det egentliga kriminalvårdsarbetet i Finland. Föreningen som bedrev frivilligarbete verkade i enlighet med sina internationella förebilder. Dess mål var hjälpa frigivna fångar att skaffa arbete, bostad och utkomst samt främja fostringsarbetet i fängelserna. Föreningen saknade i början officiell ställning, men från och med 1920-talet började den allt tydligare integreras i förvaltningsområdet som tillhörde de myndigheter som ansvarade för justitieförvaltningen och fångvården. På 1930-talet fick föreningen i uppgift att ansvara för övervakningen av villkorligt frigivna fångar och på 1940-talet att ordna arbetslägerverksamhet för frigivna fångar. År 1966 ändrades föreningens namn till Kriminalvården rf. År 1975 fastställdes kriminalvårdens organisation och den offentligrättsliga Kriminalvårdsföreningen grundades inom justitieministeriets förvaltningsområde.

På 1980-talet låg Kriminalvårdsföreningens fokus på socialarbete med specialgrupper. Under det följande årtiondet deltog Kriminalvårdsföreningen i straffverkställigheten och försöket med den första riktiga samhällspåföljden, civiltjänsten, påbörjades 1991. Lagen om ordnande och finansiering av kriminalvården trädde i kraft sex år senare, varvid samhällspåföljderna definierades för första gången. I slutet av millenniet utarbetades ett gemensamt principprogram för Fångvårdsanstalten och Kriminalvårdsföreningen.

Samarbetet intensifieras

År 2001 förnyades organisationen av straffverkställigheten som en del av omorganiseringen av justitieministeriets kriminalpolitiska uppgifter. Härvid lades ner justitieministeriets fångvårdsavdelning och en ny centralmyndighet, Brottpåföljdsverket, inrättades. Även den offentligrättsliga Kriminalvårdsföreningen lade ner sin verksamhet samtidigt och Kriminalvårdsväsendet inrättades för att ansvara för verkställigheten av samhällspåföljder. Brottpåföljdsverket styrde såväl Fångvårdsverkets som Kriminalvårdsväsendets verksamhet. Markku Salminen verkade som huvuddirektör för Brottpåföljdsverket fram till 2005, då Esa Vesterbacka tillträdde tjänsten. Följande stora organisationsreform ägde rum 2010, då Fångvårdsverket och Kriminalvårdsväsendet förenades till ett ämbetsverk: Brottpåföljdsmyndigheten.


Källor:

  • Asikainen, Tuula 2013: Kolme vuosikymmentä yhdyskuntaseuraamuksia. Ylijohtaja Tuula Asikaisen puheenvuoro "Yhdyskuntaseuraamukset: vaikuttavuutta, turvallisuutta" -seminaarissa Säätytalolla 15.1.2013.
  • Nuorteva, Jussi 1989: Suomen vankeinhoidon matrikkeli 1881–1988. Suomen vankeinhoidon historiaa, osa 2. Helsingfors: Statens tryckericentral.
  • Rikosseuraamusviraston tiliviraston toimintakertomus ja tilinpäätöslaskelmat vuodelta 2001.
  • Suominen, Elina (red.) 1981: Katsauksia vankeinhoidon kehitykseen. Suomen vankeinhoidon historiaa, osa 1. Helsingfors: Statens tryckericentral/Arvi A. Karisto Oy.
 
Publicerad 9.7.2019