Historia

Helsingfors fängelse från 1874

Senaten beslutade 1874 bygga ett tukthus i Björknäs på en tomt som tillhörde Gumtäkts säteri i Sörnäs. Byggarbetet inleddes 1875, och det första stadiet slutfördes den 15 november 1881. Valet av läget påverkades av bl.a. goda trafikförbindelser, hälsosamt klimat, säker tillgång till vatten och lämplig odlingsmark.

Fängelset omfattade 100 celler, 250 sovceller, gemensamma lokaler för 100 fångar, arbetslokaler, sjukstuga, kyrka och bostäder för personalen. Också fängelsemuren blev färdig vid denna tidpunkt. Fängelsepersonalen bestod av fängelsedirektören, två vaktmästare, fem väktare, en bokförare, en arbetsledare, en eldare, en läkare och en predikant. Fångarna var tukthusfångar som varit intagna fyra eller fem gånger tidigare.

Den östra dagcellavdelningen blev färdig 1909, den västra 1915. Arbetslokalerna byggdes från 1931 till 1970 och den nuvarande gymnastiksalen och matsalen togs i bruk 1989. Personalens äldsta bostadshus byggdes under perioden 1855-1877. Det nyaste höghuset på Vellamogatan stod färdigt 1991.

Den första grundläggande fängelsesaneringen gällde den västra cellavdelningen och slutfördes 1993. Den östra cellavdelningen totalrenoverades 1998. Efter att de västra nattcellerna totalrenoverats och tagits i bruk totalrenoverades också de östra nattcellerna. Totalrenoveringen slutfördes 2012.

På 1960-talet hade Helsingfors centralfängelse plats för över 800 fångar. Antalet anställda uppgick till 188, och 110 av dem var väktare. De intagna bestod alltjämt av tukthusfångar med fyra eller fem tidigare intagningar. Det fanns också en sjukhusavdelning med 20 patientplatser och en operationssal.

Fångarna skulle genom sitt arbete ersätta fångvårdskostnaderna. Regelbundet arbete skulle främja fångvårdens allmänna pedagogiska mål. Den hantverksmässiga arbetet slogs ut av industriell produktion. Stenbrytningens och -huggningens tid var förbi och ersattes av ett boktryckeri. Helsingfors centralfängelse hade redan 1927 utsetts till tillverkare av finländska registreringsskyltar. Fångarna deltog också i bygget av den veterinärmedicinska högskolan.

Också undervisning ingick i bilden. Biblioteket omfattade över 13 000 volymer. Folkskoleundervisningen var obligatorisk, och dessutom kunde fångarna studera bl.a. svenska, matematik och litteratur. Olika slag av studiecirklar ordnades. Fritidsverksamheten grundade sig på fångarnas eget initiativ. De var själva ledare för hobbyverksamheten. Fysisk fostran omfattade bollspel, brottning, tyngdlyftning och friidrott. Praxis med tvångsgudstjänster avskaffades.
På 1970-talet uppgick antalet fångplatser till totalt 550, medan antalet fångar varierade mellan 400 och 600.

Benådningslagstiftningen reducerade antalet fångar påtagligt, och smärre förbrytare frigavs från tvångsinrättningarna genom den ändrade lagstiftningen om tvångsinrättningar.

Ett system med fångpermissioner togs i bruk. Den nya lagen om verkställighet av straff ändrade bl.a. disciplinpraxis: minskad föda och hårda sovplatser gick till historien. Tukthusstraffet avskaffades, och samtidigt försvann klassificeringen av fångar (tvångsklass, läroklass och försöksklass) med sammanhörande förtjänst av poäng. Systemet med öppna anstalter utvecklades och utvidgades.

Det produktiva arbetet blomstrade och medförde intäkter som i bästa fall kunde täcka nästan hälften av fängelsekostnaderna. Fängelset tillverkade bilregistreringsskyltar och inventarier åt bl.a. postkontor. Snickeriverkstaden i Helsingfors centralfängelse var på den tiden stadens största snickerifabrik Boktryckeriet tillverkade formulär åt fängelserna, posten och försvarsmakten, och fångarna skötte samtidigt krävande uppgifter i bokbinderibranschen. Fängelsets skola inledde sin verksamhet. En psykiatrisk enhet inrättades i fängelset, medan operationssalen upphörde med verksamheten.

Antalet fångar var fortfarande ca 500 på 1980-talet, antalet anställda uppgick till 270, varav 165 väktare. Fångarna var återfallsbrottslingar. De flesta hade gjort sig skyldiga till egendomsbrott.

Utbildningen, rehabiliteringen och den sociala förvaltningen utvecklades. Det fanns mellan 25 och 35 studerande i fängelseskolan som därmed var den största enskilda verksamhetsenheten.

Vid ingången av 1990-talet sjönk fångtalet i hela landet - så också i Sörnäs. I slutet av decenniet såg det redan ut som om gränsen av 200 fångar skulle underskridas. Men antalet vålds- och narkotikabrottslingar växte. Straffet med ljust enrum för livstidsfångar som dömts ut som tilläggsstraff avskaffades.

Den senaste rymningen inifrån fängelsemuren ägde rum den den 26 april 1996 då fyra fångar flydde över muren. Säkerhetstekniken ökades och taggtråd fästes på toppen av murarna.

Drogerna började spela en allt viktigare roll, och personalen fick ökade inspektionsbefogenheter och
-medel. Drogtest m.m. lanserades. Samtidigt inrättades fängelseavdelningar som var inriktade på missbrukarrehabilitering.

Fångarnas arbetsplikt upphävdes och ersattes med sysselsättningsplikt: en fånge ska arbeta, studera eller delta i någon annan verksamhet som ordnas eller accepteras av fängelset.

Den europeiska kommittén mot tortyr och omänsklig behandling har två gången besökt Sörnäs fängelse. Man kunde då finna klandervärda omständigheter som bl.a. hänförde sig till fångarnas boendeförhållanden.

Det bör särskilt nämnas att fängelset startade ett samarbete med estnisk fångvård.

Vid ingången av det nya millenniet hade antalet fångar redan börjat växa och tillväxten fortsätter alltjämt i dag. Helsingfors fängelse har allt tydligare blivit en förläggningsplats för långtidsfångar från huvudstadsregionen.
Vålds- och narkotikakriminaliteten är starkt representerad. Antalet utländska fångar har ökat.

Tillverkningen av EU-skyltar inleddes i fängelset.

Den 1 januari 2001 gick Helsingfors centralfängelse till historien och blev Helsingfors fängelse. Fastigheterna övergick till Senatfastigheter.

År 2013 finns det 284 fångplatser i Helsingfors fängelse.