Är våldtäktspersonen ett monster?
Sexualbrott är något som väcker djup vämjelse och rädsla i samhället. Särskilt våldtäkt ses som ett mycket allvarligt och skadligt brott som orsakar oerhörd smärta och lidande hos offren. Det handlar om en gärning som kränker en annan människas fysiska och psykiska gränser, och dess konsekvenser kan bli långvariga och gå djupt till sinnes. Detta väcker naturligtvis starka känslor och stor ilska mot förövarna, och det med fog. Samtidigt är det oss inom Brottspåföljdsmyndigheten som särskilt måste fundera på hur sexualbrottslingar kan rehabiliteras så att de inte återfaller.
Ur samhällets synvinkel är det uppenbart att våldtäkt är en moraliskt förkastlig handling. Våldtäktspersoner är tillräkneliga för sina gärningar och måste ställas till svars för dem i domstol. Det de gör är skadligt och fel, och de bör få ett rättvist straff. Att reducera våldtäktspersoner till ”onda monster” kan dock vara kontraproduktivt på många sätt, då ett sådant förenklat tänkande kan hindra oss från att få insyn i bakomliggande orsaker till sexualbrott. Sexualförbrytare är inte någon homogen grupp, och deras motiv, bakgrund och psykologiska profiler kan variera storligen. Vissa förövare har själva haft traumatiska upplevelser, något som naturligtvis inte urskuldar deras gärningar men hjälper oss att förstå de komplexa orsakssambanden.
Sexualbrottslighet är ett komplext och svårt fenomen där det behövs en bred samhällsdebatt och åtgärder. Samtidigt som offrens rättigheter och hänsyn till deras behov är av största vikt, måste vi överväga hur vi ska kunna förebygga sexualbrott och hjälpa förövarna att ändra sitt beteende. Samhället har en skyldighet att skydda sina medborgare. En framgångsrik rehabilitering av sexualförbrytare kräver att det finns ett starkt socialt stöd och uppföljning för att man ska kunna förvissa sig om att rehabiliteringsprogram som man använder fungerar och att förövarna inte återfaller. Det är viktigt med tanke på rehabiliteringen att de som dömts för sexualbrott får tillgång till tjänster, program och stöd för förändring i en trygg och säker miljö under sin tid i fängelse. Därtill behövs det sysselsättningsfrämjande program, boendearrangemang och mentorskap för att sexualförbrytare som har avtjänat straffet ska kunna återintegreras i samhället och leva utan rädsla och diskriminering.
Våldtäktspersoner begår fruktansvärda gärningar och måste ställas till svars för dem. Om vi reducerar orsakerna till och motiven för deras gärningar till blott och bart ondska, går vi dock miste om möjligheten att förstå oss på sexualbrott och åtgärda dem på ett effektivt sätt. För att effektivt kunna förebygga sexualbrott måste vi bli kloka på faktorer som leder till att man beter sig som man gör. Forskning visar att rehabiliteringsprogram kan bidra till att minska återfall. Men om förövare ses som enbart onda och monster, kan det bli något som avhåller samhället från att satsa på rehabiliteringsprogram som kan hjälpa förövare att ändra sitt beteende och därmed förebygga ytterligare brott.
Samhället har ett ansvar för att skapa sådana förhållanden där sexualbrott begås i så liten utsträckning som möjligt. Detta innebär både att straffa förövare och att ta fram förebyggande åtgärder, bland annat sexualundervisning, satsa på mentalvårdstjänster och stödja program som går ut på att förebygga och ingripa mot våld. Rehabilitering av sexualbrottslingar är en komplex och utmanande process som kräver ett mångfacetterat angreppssätt och ett starkt stöd från samhället. Det viktiga med rehabiliteringsprogrammen är att de ska bygga på vetenskaplig forskning och god praxis. Även om ämnet väcker starka känslor måste vi inse att rehabilitering är en nyckelfaktor när det gäller att förebygga återfall och skapa ett säkrare samhälle.
Att rehabilitera sexualförbrytare är inte lätt, men det är absolut nödvändigt. Det hör till rättsväsendets att se till att de som begått brott ställs till svars för det de gjort. När det gäller att förebygga och bestraffa brott ska man ta hänsyn till både det allvarliga i brottet och dess konsekvenser för offret. Samtidigt måste vi fundera på hur vi ska kunna förhindra återfall och hjälpa förövarna att ändra sitt beteende.
En av de största utmaningarna är att hitta en balans mellan bestraffning och rehabilitering. Även om det är viktigt med straff, är det inte i sig tillräckligt för att förebygga återfall i brott. Rehabiliteringsprogram för sexualbrottslingar, baserade på vetenskaplig forskning och god praxis, är nyckeln när det gäller att reducera återfall. Rehabilitering innebär inte att man bagatelliserar brott, utan det är ett pragmatiskt sätt att skydda samhället mot nya brott. Om så bara en sexualförbrytare rehabiliteras framgångsrikt så kan det innebära att ett stort antal människor besparas det lidande som dessa brott orsakar.
Skrivare Heidi Lind