Förbannelser och hot

Brottspåföljdsmyndigheten

24.04.2024

Ingen vill ha ett nej till svar, särskilt inte när det som förbjuds är något som är viktigt för en själv. En person med normal självreglering av känslor kan dock sätta ett nej i ett sammanhang och se på frågan från en annan synvinkel, inte bara ens egen. På brottspåföljdssektorn möter man många vars hela liv fram till det har gått ut på att få sin vilja igenom, med våld om så krävs.

I fängelset upphör våld och hotelser plötsligt att vara effektiva medel för att övertala folk, vilket är svårt för många att acceptera. Det väcker aggressioner och känns förnedrande.

När media, forskare och politiker tar kontakt med mig handlar det till en stor del om årsstatistiken över tillbud och hot som personalen på Brottspåföljdsmyndigheten utsätts för. Eftersom statistiken har fått en rimlig mediatäckning under de senaste åren har allmänhetens intresse för den också förblivit relativt konstant. Antalet rapporterade incidenter och tillbud har ökat betydligt under tioårsperioden: 80 incidenter rapporterades 2017, jämfört med 121 förra året, vilket innebär en ökning med cirka 50 %. Även om rapporteringen varierar i omfång från år till annat har den övergripande trenden varit uppåtgående.

Finns det då anledning till oro? Ja och nej. Även om det har skett en ökning av situationer med direkt fysiskt våld har den största förändringen skett när det gäller verbala hotelser, tredska, olydnad, att ha sönder saker och att hotelserna har tagit nya former. Medan hot tidigare framfördes ansikte mot ansikte, har man nu gått in för att nyttja sociala medier och börjat ta kontakt via dem. Detta igen har återspeglats i att personal upplever hot om våld i större utsträckning än tidigare. Hoten påverkar i allt högre grad den hotades fritid och drabbar även personens familj.

Ett särskilt inslag i statistiken för 2023 var hotfullt beteende från nära släkt och vänner till intagna. Vid flera tillfällen har besökare som kommit för att träffa den intagne uppträtt aggressivt, ett gatugäng har ställt upp en hotfull performance på fängelsets parkering, och kontakter från anhöriga till bedömningshandläggare har fått drag av riktade trakasserier. Ökningen av dylikt beteende kan delvis bero på att Brottspåföljdsmyndigheten har fått mer öppen image och därmed är mer lättillgänglig. En viktigare orsak lär dock vara den allmänt ökade myndighetsfientligheten och den lägre tröskeln vad det gäller att ta kontakt och släppa lös sitt känslosvall.

Enligt förra årets statistik har det också skett en betydande ökning av hot mot personal inom hälsovården. Fenomenet, som är välkänt inom primärvården, håller alltså på att få starkare fotfäste också innanför fängelsemurarna. Enligt en enkät som genomfördes för tre år sedan av Tehy, fackförbundet för social-, hälso- och utbildningssektorn, hade nästan 70 procent av respondenterna upplevt våld eller hot om våld på jobbet. Enligt en enkät bland medlemmar i Vankilavirkailijain liitto, fängelsepersonalens fackförbund, hade ungefär en tredjedel av dem som svarade blivit utsatta för direkta hot och våld i arbetet. Ökningen av antalet situationer med hot och våld i anslutning till arbetsuppgifterna är därför inte enbart ett problem för Brottspåföljdsmyndigheten, utan en liknande trend kan skönjas inom arbetslivet på stort.

Även om situationer med hot har ökat, verkar risken för våld mot personal inte ha ökat i samma proportion. Enligt min mening förefaller otillbörlig påverkan och självcensur vara större risker än fysiskt våld egentligen. Med självcensur menar jag att personal av rädsla eller av någon annan anledning avstår från att rapportera misskötsel. Det är precis vad man vill få till stånd med hotfullt uppträdande och smädande: tysta folk.