Den nordiska kriminalvården i gemensam omställning

Under de senaste åren har många som arbetar inom kriminalvården lagt märke till att vardagen inte längre är lika förutsägbar som förr. Förändringen har inte kommit som en oväntad chock eller omvälvning, utan vuxit fram gradvis. Resurserna har blivit knappare, situationerna mer komplexa och känslan av ständig brådska har blivit ett ständigt inslag i jobbet. Det märks i att fängelser snabbt fylls upp, i återkommande sparåtgärder och i nedskärningar av rehabiliterande insatser.

Likadan utveckling syns tydligt i Sverige. Kollegor på andra sidan Östersjön beskriver hur ett historiskt högt antal intagna och en snabbt hårdnande kriminalpolitik tvingar fängelserna till ständiga kompromisser i vardagen. I dag kan till exempel ett enskilt transportbehov sätta hela fängelsets verksamhet i gungning för resten av dagen – inte för att någon gjort fel, utan för att kapaciteten hela tiden ligger på gränsen. Personal vittnar om att stressen slutat vara ett tillfälligt undantag och i stället blivit en permanent omständighet. Det blir allt svårare att hitta tid för fördjupade samtal, genomtänkt planering eller att känna att man kan jobba i lugn och ro. I Sverige satsar man på nybyggnation och ökade resurser, men ingen hävdar att det finns en enkel lösning som helt skulle fixa situationen. Överbeläggningen har lett till brådskande åtgärder, som planer på att snabbt skapa fler platser och ändra lagstiftningen för att situationen inte ska förvärras ytterligare. Inom kort kommer de första svenska intagna att flyttas till Estland, till Tartu fängelse, där 300 platser hyrs i ett första skede – med planer på att på sikt fördubbla antalet.

Danmark befinner sig redan i ett annat läge. Där är överbeläggning inte längre ett växande problem, utan vardag och det nya normala. Situationen har gått så långt att man tagit till åtgärder som att kraftigt bygga ut elektronisk övervakning och hyra fängelseplatser utomlands. För danska intagna har 300 platser hyrts i Kosovo, och planeringen för överföringarna är långt framskriden. Behovet av mer personal möts också genom flexibla utbildningslösningar, där kriminalvårdare utbildas i tillfälliga, flyttbara pop up-skolor. På så sätt kan utbildning erbjudas på olika håll i landet utan att studerande behöver flytta från sin hemort.

I Norge märks ännu bara de första tecknen på en liknande utveckling. Framför allt gäller det öppna anstalter, vars verksamhet har behövt dras ned till följd av ekonomiska och organisatoriska förändringar. Norska kollegor beskriver läget mer som början på en omställning än som en akut kris – men de känner igen samma varningssignaler som andra nordiska länder har sett under längre tid.

Förändringen bemöts inte ensam

Det är kanske en klen tröst att den pressade situationen inte drabbar ett enskilt land, utan hela Norden. Samtidigt är det uppenbart att vi befinner oss i en större omvandling av kriminalvårdsområdet – en utveckling som ingen riktigt kunnat förutse. Brottslighetens strukturer förändras, och Norden fungerar i praktiken som en gränslös gemensam marknad för kriminella aktörer. Kriminalpolitiken byter riktning. Både i Sverige och Finland väntas lagändringar leda till ökande antal intagna framöver. Samtidigt speglas globala kriser i samhällsutvecklingen i stort. Osäkerhet, ekonomiska påfrestningar, psykisk ohälsa, våld och arbetslöshet ökar sårbarheten – både i samhället och på individnivå. För personal inom fängelser och frivården innebär det att arbetet blir allt mer krävande. Kraven ökar både på yrkesskicklighet och på ens personliga resiliens, förmåga att hantera förändringen. Någon universallösning finns inte hos någon. Även om andra nordiska länder ofta har starkare ekonomiska förutsättningar än Finland, är själva genomförandet av lösningar svårt för alla.

Kanske är det därför viktigare än någonsin att våga granska det egna arbetet och de organisatoriska strukturerna med öppna ögon. Allt kan inte längre göras på samma sätt som tidigare. Det betyder inte att det som gjorts förr varit fel – utan att världen omkring oss har förändrats, och att vi måste förändras med den. Förnyelse kan ta sin början i små insikter, i funderingar kring hur vardagen kan bli smidigare, vad som kunde göras annorlunda, eller vilka arbetssätt som inte längre fyller sitt syfte.

Norden genomgår en gemensam omställning, men förändringen behöver inte tacklas ensam. Inom kriminalvården finns en stark nordisk tradition, byggd på ömsesidigt förtroende och på tanken om människans möjlighet till rehabilitering – att komma bättre rustad ut än när man kom in. När vi delar erfarenheter och talar öppet om vardagens utmaningar har vi redan tagit ett steg i rätt riktning. Då kan nya lösningar växa fram ur våra egna observationer och vår samlade kompetens. En förändring som delas är lättare att bära än en som upplevs ensam. I Brottspåföljdsmyndighetens värdegrund talas det om förmågan att förändras och växa – vågar vi lita på det, hos oss själva, hos våra kollegor och i hela kriminalvårdssektorn?