Var­je själv­mord är ett för myc­ket — vik­tigt att iden­ti­fi­e­ra psy­kis­ka häl­so­ris­ker hos in­tag­na, sär­skilt i häk­ten

I mitt jobb som fängelsepsykolog ser jag på nära håll den psykologiska påfrestning som vistelsen i ett häkte eller ett fängelse framkallar. Ofta berättar jag för mina klienter att mitt jobb går ut på att hjälpa dem att hantera sin tid med minsta möjliga mentala skador.

Det är ett arbete som behövs, eftersom att bli av med sin frihet och hamna i fängelse är något som är ytterst stressande för de flesta människor. I värsta fall kan den stressen leda till självmord.

Psykisk belastning under häktningstiden ger psykiska symtom

En person som förs in i ett häkte har vanligtvis blivit arresterad helt oväntat och oaviserat, vilket innebär att de flesta har en massa oavslutade saker hängande kvar där ute i det civila. Dessutom är många påverkade av alkohol eller droger när de arresteras, och abstinensbesvär som orsakas av att droganvändningen abrupt upphör är ofta fysiskt mycket tuffa, även om medicinering finns att få.

De flesta som tas in i ett häkte hålls inledningsvis isolerade från andra intagna med stöd av tvångsmedelslagen för att säkerställa brottsutredningen. Då placeras personen ensam i en cell där han eller hon eventuellt får tillbringa ett helt dygn, med undantag för den en timme långa lagstadgade promenaden.

Kontakterna utanför häktet är vanligtvis också avsevärt begränsade. Det hända att den enda kontakt som den häktade tillåts ha med omvärlden är försvararen. Detta kan naturligtvis orsaka stor oro hos den häktade, t.ex. för hur hans eller hennes närstående har det.

Restriktionerna kan vara från dagar och veckor upp till månader, och när de åläggs vet man inte hur länge de ska finnas kvar. Den osäkerhet och känsla av hjälplöshet som detta framkallar bidrar till den psykiska påfrestning som det innebär att vara häktad. Med tanke på omständigheterna är det inte förvånande att de flesta häktade lider av någon typ av ångest och depressionssymptom.

Många upplever också en intensiv känsla av skuld och skam för brottet de har begått. Där finns också rädsla och oro för hur man ska klara sig i fängelset och vad ett framtida straff eventuellt får för konsekvenser för ens arbete eller relationer.

Självmordsbenägenheten störst i början

Det är typiskt för det mänskliga sinnet att i en situation som är tillräckligt tung börjar döden hägra som den enda utvägen. För många kan tanken på självmord vara en lättnad och ge en välbehövlig känsla av kontroll i en situation som verkar desperat.

Lyckligtvis innebär självmordstankar inte direkt att personen ska skada sig själv. Men när den psykiska stressen pågår tenderar självmordstankarna att intensifieras och eventuellt omsättas i handling. Å andra sidan kan beslutet att begå självmord också komma till mycket spontant.

För det mesta är självmordsbenägenheten störst under de första dagarna och veckorna efter att personen förlorat sin frihet. Ofta stabiliseras den häktades tillstånd över tid när man blir bekant med rutinerna i häktet och den straffrättsliga processens gång. Nya belastningsfaktorer, såsom en förestående domstolsförhandling, en fällande dom eller en kris såsom att ett förhållande tar slut, kan dock trigga självmordstankar även efter en längre tids vistelse i häktet eller fängelset. Detta understryker hur viktigt det är med långsiktigt stöd och aktivt klientnära arbete under hela fängelsetiden.

Fängelsepsykologerna stöder de intagnas mentala hälsa och rehabilitering

Enheten för hälso- och sjukvård för fångar har polikliniker där de intagna kan få medicinering för symptom som tar sig uttryck i humörsvängningar och ångest. Fånghälsovården se också till att extern vård ordnas när det inte går att ha personen placerad i ett häkte eller fängelse på grund av t.ex. akut benägenhet för självförstörelse eller psykoticism.

För mindre allvarliga fall fungerar stöd i form av diskussioner kring psykiska hälsoproblem med psykologer som jobbar i häkten och fängelserna. På mottagningen får klienterna också hjälp vid akuta kriser, inklusive detta att man blivit häktad, och med behandling av symptom av ångest och depression. Behandlingen kan ta olika länge, från ett enda besök till flera års arbete, beroende på fallet. De flesta av mina klienter tycker att det är mycket viktigt att de kan diskutera dessa frågor konfidentiellt med en yrkesutbildad person.

Fängelsepsykologerna bearbetar också med klienterna brott som dessa har begått, i syfte att minska återfallsbenägenheten. I fångarnas liv tenderar brott, missbruk och psykiska problem att bilda en komplex väv som kräver långsiktigt och tvärvetenskapligt arbete inom alla tre områdena.

I fängelserna förebygger man återfall i brott genom att tillhandahålla en rad olika rehabiliteringsprogram där klienterna kan ta itu med sina problem, t.ex. våldsbenägenheten eller substansmissbruket. Tyvärr är psykologernas tjänster för närvarande inte tillgängliga på långt när alla häkten och fängelser, vilket innebär att de intagnas möjligheter att få hjälp med sina psykiska hälsoproblem varierar avsevärt.

Identifiering av psykiska hälsorisker en integrerad del av anstaltssäkerheten

Även om det är möjligt att få hjälp med självförstörelsetankar, är det ofta en utmaning att identifiera intagna som löper risk att begå självmord. Många är antingen oförmögna eller ovilliga att självmant föra sitt illamående på tal. I missbrukarkretsar och kriminella gäng diskuterar man inte sina personliga känslor eller sårbarhet, och många fångar har lärt sig att stänga ut obehagliga tankar och känslor som ett sätt att överleva.

Många intagna har också dåliga erfarenheter av myndigheterna och hälsovården i bagaget. Detta betonar vikten av att de anställda har kompetens att varsebli och identifiera riskfaktorer och förmåga att bemöta intagna med olika psykiska problem.

Lyckligtvis har självmorden minskat betydligt under årtiondena, både i och utanför fängelserna. Självmord inträffar dock fortfarande i de finländska fängelserna varje år. Under de senaste åren, 2020 till 2022, har antalet fall dessvärre fördubblats från en till två självmord under tidigare år. Även om det framstår som osannolikt att självmord någonsin helt kunde förebyggas i ett samhälle, är varje incident fortfarande en incident för mycket. De som drabbas av självmord är, förutom den avlidne, de närstående och de som arbetat med honom eller henne.

Förutom självskadebeteendet är en av riskerna som den psykiska påfrestningen framkallar att andra intagna eller personal utsätts för våldshandlingar. Att identifiera och lindra de intagnas psykologiska belastning är därför ett viktigt redskap när det gäller att öka säkerheten i fängelserna.

Det är därför viktigt att det finns adekvata mentalvårdstjänster att tillgå i häkten och fängelserna och att kunskaperna om mentalvårdsfrågor, och i synnerhet om förebyggande av självmord, ytterligare påbyggs hos all personal vid Brottspåföljdsmyndigheten.

Skribenten Heli Siltala har doktorsexamen i psykologi och arbetar som psykolog vid Uleåborgs fängelse.