Att förstå psykiska utmaningar som stöd för fångarnas rehabilitering

Upp till 90 procent av unga som begår brott har någon form av psykiatrisk störning. Siffran kommer från en utbildningsmaterial sammanställd av rättspsykologen Pauliina Aro, som presenterades under en utbildningsdag för yrkespersoner som arbetar med minderåriga och unga fångar.  Sannolikt är andelen inte särskilt mycket lägre inom fängelsepopulationen i övrigt heller. Enligt en som Institutet för hälsa och välfärd genomförde 2023 har åtta procent av fångarna haft en psykossjukdom. 13 procent av kvinnliga fångar uppfyller kriterierna för autismspektrumtillstånd. Alexitymi, det vill säga svårighet att identifiera och beskriva känslor, förekommer bland fångarna dubbelt så frekvent som i befolkningen i övrigt. Närmare hälften uppvisar ADHD-symtom och majoriteten har någon gång i livet haft eller har en pågående beroendesjukdom.

Utifrån forskningsresultaten framstår det uppenbart att psykiska störningar och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är överrepresenterade hos fångarna. För att ens i någon mån lyckas med rehabiliteringen av en fånge är det viktigt att förstå psykisk ohälsa och neuropsykiatriska utmaningar. Viktigt är också hur dessa påverkar fångens sätt att uppfatta livet och relationerna till andra människor. Detta gäller särskilt specialhandledarnas arbete i fängelserna, även om det egentliga psykiatriska vårdarbetet utförs av Hälso- och sjukvården för fångar inom Institutet för hälsa och välfärd. För specialhandledarna vore det nyttigt att både ha kunskap om psykisk hälsa och tillgång till information om fångens eventuella psykiska problem. Diagnoser inom psykisk hälsa och neuropsykiatri utgör dock patientuppgifter, som enligt patientlagen omfattas av sekretess. Sådana uppgifter får inte lämnas ut till personer som inte är engagerade i vården om inte patienten, i det här fallet fången, gett skriftligt samtycke. Upplägget kan vara utmanande för specialhandledarna, eftersom kärnan i deras arbete inte är övervakning eller upprätthållande av ordning utan rehabilitering. I sin enklaste form kan specialhandledarens arbete beskrivas som relationsarbete, där man med hjälp av en fungerande professionell relation försöker reducera återfall och skapa möjligheter till förändring för fången. En viktig del av arbetet är att bidra till att Brottspåföljdsmyndighetens uppdrag förverkligas i praktiken. Som myndighetens kärnbudskap uttrycker det: Så att nästa brott aldrig ska bli av.

Hur identifiera psykiska utmaningar i fångarnas vardag? 

Det är viktigt att specialhandledare känner igen tecken på hur olika psykiska utmaningar tar sig uttryck i fängelsemiljön. En deprimerad fånge kan uppleva framtiden som hopplös och i värsta fall söka en utväg genom självdestruktivitet. En fånge i maniskt tillstånd kan däremot vara överdrivet optimistisk och hysa storslagna, verklighetsfrånvända planer.  En psykotisk fånge kan i mötet uppfattas som ”lite speciell”, och fången kan uppleva normal social interaktion som hotfull. Om en sådan feltolkning inte uppmärksammas kan den utvecklas till en betydande säkerhetsrisk för fängelset. Beteendet hos en fånge med autismspektrumtillstånd kan uppfattas som utmanande, trots att beteendet i själva verket grundar sig på genuina svårigheter att förstå samspel med andra människor. I min egen yrkeserfarenhet ingår exempelvis en situation där en fånge länge rehabiliterades med starkt fokus på personlighetsstörning, tills hans autismspektrumproblematik identifierades utifrån en specialhandledares iakttagelser. Genom att identifiera det kunde rehabiliteringen omorienteras i en positiv riktning.

Ökad genomslagskraft för rehabiliterande insatser 

I mitt arbete som specialhandledare har jag försökt läsa så mycket som möjligt om psykisk ohälsa, neuropsykiatriska svårigheter och deras betydelse för rehabiliteringsarbetet, i den mån arbetet och vardagen har tillåtit. Den förståelse som vuxit fram genom studierna och erfarenheten har visat sig särskilt värdefull i situationer där samspelet med en fånge har kört fast och där ingen rimlig väg framåt har synts. En nyckel till att lösa olika situationer har bland annat varit att lära sig tolka fångarna bättre. Tillräcklig kunskap om psykisk ohälsa och neuropsykiatriska svårigheter är generellt en central faktor för att förtroendet mellan fången och specialhandledaren lättare ska kunna byggas upp, för att det rehabiliterande arbetet ska bli mer effektivt och för att konflikter i stor utsträckning ska kunna undvikas. Att tolka situationer, handlingar och ord på rätt sätt är också ett inslag i säkerheten i fängelset. Ju mer fången upplever sig sedd, också med sina psykiska problem, desto större är sannolikheten att personen orkar arbeta sig mot ett liv utan kriminalitet.

Skribent:
Specialhandledare Kati Melto, Ansvarsområdet för operativ verksamhet/Brottspåföljdsmyndigheten
029 568 2142
fornamn.efternamn@om.fi